Fireproof

Helgen har varit en fotbollshelg verkligen.
Fredagen var det dock ingen fotboll. Då jobbade jag och när de va gjort så åkte jag hem och adventspyntade eftersom lördag-söndag skulle vara i fotbollens tecken.
 
Uppstigning tidigt på lördagen blev det. Käkade lite frukost och förberedde lite och sen åkte jag och plockade upp Ida och sen åkte vi till Stenstorp där det vankades KM för F14.
Vilka kämpar jag har. De slet som djur varje match och synd nog räckte det inte hela vägen till att gå vidare ifrån gruppspelet. Det blev i alla fall en vinst emot Åsarp-Trädet och de levde tjejerna på. De va positiva över förlusten emot FKIK och tog cupen med ro verkligen och bara hade skoj. Vi va nära att gå vidare. Det hängde på matchen mellan Floby och Valtorp. Hade Floby vunnit med två mål, så hade vi gått vidare på målskillnad. Så vi hejade för fulla muggar på Floby (jag va nog värst) dock slutade den matchen 0-0. men de blev ju spännande i alla fall ända till slutet.
En grej som gjorde mig varm i själen var att en utav mina spelare som slutat och hennes mamma kom för att titta och träffa oss alla igen. Vi satt där och pratade och hon undrade vad som skulle hända med laget nästa år och vad som skulle hända med mig.
Jag sa de att jag nog hade gjort mitt och att jag inte lärt dom så mycket vettigt i alla fall. Då säger hon till mig:
-Töfta, klart du har. Du har lärt dom vad trygghet är, vad kärlek är.
wow.. de orden värmde. Med de orden så kan jag nog sluta med flaggan i topp. Tusen tack för de fina orden!
 
Efter cupen var det bara att åka hem slänga i sig något att äta och sen hoppa in i duschen. Snögga till sig och sen kom Malin en stund och därefter Carro. Sen gick vi förbi hos Lasse och Milla för att slå följe ner till samlingslokalen för VSKs 70-års jubileum. Där bjöds de på mat, lotteri, underhållning, prisutdelningar och hyllningar. Dans blev det senare på kvällen och massa prat med härliga människor. Stannade dock inte jättelänge men så det räckte i alla fall.
 
Vaknade pigg och ganska så utvilad, tog en lugn morgon med frukost och sen hoppade jag in i duschen och försökte än en gång snögga till mig innan jag åkte till klubbhuset för att hämta priser och därefter Intersport för att hämta VSK-väskor. Sen blev det att åka ut till Kinnarp för ungdomsavslutning.
En trevlig eftermiddag med några utav mina brudar och alla andra spelare/ledare/föräldrar i bägge föreningar.
sen var ju det den däringa mikrofonen... jag borde drömma mardrömmar om den! varje år.. VARJE år har jag fått prata i den dära och de har aldrig blivit bra.. bara en massa pinsamt.. suck! men tjejerna i laget har roligt åt mig i alla fall, så jag får bjuda på det!
 
 
Så nu ikväll har jag varit uppe hos mamma där jag fick en lykta att ha på trappan ute och sen har jag varit hemma och haft adventsmys med kissen. I morgon är det december och dags att börja inhandla julklappar.
Hoppas alla haft en härlig helg och en fin första advent!
 
 

You bring me down

Ja, vad säger man...
Det är inte bara tjejerna i F14 som har förändrats genom åren. Deras tränare tog tag i livet lite grann också...
Kanske inte så jättestor skillnad men..
Hua... som på bilden åt vänster.. så vill jag aldrig mer se ut! Fy...
 
 
 

Come stay the night

Vilken helt fantastisk start jag fick på denna veckan i morse måste jag säga!
Blir först väckt runt 06.00 på morgonen efter att de låter som en dörr skall flyga igenom väggen, som tur var så lyckades jag somna om. Sen så ringde klockan och de va  dags att kliva ur, de va ju lättare sagt än gjort. Förr var de hur enkelt som helst men nu blir de fasen svårare och svårare. Tar ungefär 50 minuter för mig att kliva ur sängen och då har jag drygt 10 minuter på mig innan jag måste åka till jobbet.. YEY! men de börjar man ju vänja sig vid MEN... i morse så.. ja.. upp ur sängen kom jag med mina 10 minuter kvar innan jag bör åka. Fixade och trixade och satte mig i bilen i tid..
Åker några meter och pffff.... punktering.. WONDERFUL!
 
Drog en ganska så lång och inte så barnvänlig ramsa för mig själv och nej, jag va inte ens nära att bryta ihop.. nä inte alls! (lögn) Ringer jobbet:
- Hej det är Anna, jo jag blir lite sen för jag har fått punktering på bilen. Varav man hör på andra sidan luren:
- Nämen änglavännen, är du okej? De va ju otur.. men ring du när du fått ordning på't och är påväg.
 
Får hjälp utav Vartoftas bilmekaniker, han går igenom däcket för att se om de finns något vasst i eller om det är en pysläcka...
- Du.. de är inget fel på ditt däck..
Då kommer grannen mitt emot..
-Höhö.. jag tror att jag vet vem som har släppt ur luften.. (och så säger han en grej som man bara kan koppla till en person)
Både jag och bilmekanikern förstår och skrattar, våra horn växer i pannan!
 
Däcket hamnar på plats igen och jag ringer jobbet och säger att jag är påväg. Väl framme på jobbet så fanns de ingen parkering så fick ställa mig en jäkla bit bort och gå i regnet. Tur att det bara är vatten!
När jag kom in och hängde av mig så satt min brukare där i köket och såg på mig som om jag hade vart en dränkt katt och säger: - Du, vi tar oss lite kaffe först eftersom du haft en spännande morgon. 
 
Sen rullade dagen på som om inget direkt hade hänt, de va skönt när klockan blev slutardags i alla fall. Tanken för mig då var att åka till gymmet.. men motivationen har varit lika med 0 de senaste dagarna så jag beslutade mig för att åka hem och istället då byta till vinterdäck på bilen, så blev det!
Så nu kan la den där snön komma, för i år är jag redo. Har ju annars en tendens att byta när de är halv snöstorm eller så ute..
 
I morgon hoppas jag på att dagen startar på ett lite bättre sätt och att dagen sedan blir kanon! och ja, även om motivationen tryter så gymmet ska få ett besök av mig och sedan på kvällen väntar träning med F14.
 
Bara 3 träningar kvar tillsammans med F14 :( ett KM, en ungdomsavslutning och en lagavslutning... Det känns jättekonstigt.. väldigt ledsamt. Har varit tränare för de där tjejerna så länge nu att de känns som en familj. Man vet deras brister och man vet när de glänser. Det har i alla fall varit en ära att vara deras tränare och det är något jag aldrig kommer ångra att jag blev.
 
Sov gott alla där ute!
 
 
 
 

Anna

Remember tonight, for it is the beginning of always.

RSS 2.0