Break me up

I can fake, I’m never broken-hearted
I know I keep my face until the end
I never suffer from a soakin’ nightmare  
I’ve got a weapon and it’s spelled revenge

Fighting with a never-ending smile  
What’s impossible just takes a longer while
I can fake, I’m never broken-hearted tonight

‘Cause if you break me up I’m bouncing back, no doubt
Down and up, I’m gonna fly  
So break me up and I will take that fight  
I won’t stop before I die

I’ve been running through a plain disaster  
Always ready to run back again  
Well that’s the thing to be your own true master  
I won’t give up before my last word’s said

Fighting with a never-ending smile
What’s impossible just takes a longer while
I’ve been running through a plain disaster tonight

 

 

Jag är fri

För två veckor sedan (12 mars) så var jag iväg i Ulricehamn på Bogesunds hotell för en arbetsintervju för en tjänst som personlig assistent. Jag slutade tidigare från jobbet, solen sken och nervöst åkte jag iväg. Hotellet låg fint beläget med utsikt över sjön. Slog mig ner i foajén och inväntade min tur.
Efter en stund kom en tjej och presenterade sig och hon ledde in mig i ett konferensrum och där inne satt en man som då sökte en assistent till sin son. Vi tre började samtala, många frågor var det och jag svarade så gott som jag kunde. Mötet tog väl ungefär 30-40 minuter, vi skakade hand och de skulle höra av sig och sedan tackade jag för mig. Tankegången då gick; "Detta kändes bra, detta gick sjukt bra"
 
Dagen därpå for jag och Johanna iväg till Stockholm och jag försökte att inte tänka på de där så värst mycket mera, utan bara njuta utav vårat äventyr i huvudstaden.
Den 16 mars på eftermiddagen så ringer min chef och berättar att han varit i kontakt med "Åsalid Assistans" som då ville ställa frågor om mig och hur jag är på jobbet. Han lämnade goda referenser sa han vilket gjorde mig glad. Den 17:e på eftermiddagen så ringer pappan och säger att han gärna vill att jag kommer på ett besök i deras hem för att träffa familjen och ett litet samtal med hans sambo. Självklart svarade jag och vi bestämde att jag skulle komma ner på söndag förmiddag (22.e).
 
Söndagen kom och klockan ringde tidigt så jag hann att vakna till liv och förbereda mig. Jag duschade, käkade frukost och tog de allmänt lugnt. Kollade på klockan och de var dags att ta på sig för att åka.. Tittar ut och ser då att jag har ju för f...n punktering på bilen!!!
Detta händer inte!? Paniken fyllde min kropp. Min bror var inte hemma. Mamma och Pappa var inte heller hemma. Vad skulle jag göra!? Ringer min bror och i full panik och hyperventilation får jag ur mig att jag behöver komma in i garaget för att få tag på pumpen i hopp om att de är en pysläcka i mitt däck. Springer upp till min bror och fattar tag i nyckeln till garaget, får ut pumpen och pumpar upp däcket. Kollar panikartat om de läcker.. min bror säger i luren, ta med dig pumpen i bilen om de läcker, annars ring så får jag hämta dig.
Slänger in pumpen i kofferten, springer in och tvättar av mina skitiga händer och ut i bilen igen och med skräck sätter jag mig i bilen och önskar att de håller.. håll i alla fall fram till Ulricehamn. Jag stannar till två gånger på vägen ner för att kolla däcket, luften är kvar. Hela vägen fram känner jag att snart brister jag ut i gråt.. detta va något som inte fick hända denna dagen.
Jag kommer fram, parkerar bilen och drar en lättnad suck.. Tar mig samman och går in för att möta familjen.
 
Vi satt vid köksbordet och pratade i drygt 45 minuter innan de hade fått ut det de ville och det var dags för mig att åka tillbaka. Vi hade ett trevligt samtal som flöt på bra men jag hade dåliga vibbar, de kändes inte så bra som jag ville att de skulle göra. De skulle höra av sig under veckan sa de innan jag klev ut ur dörren. 
Jag satte mig i bilen och när jag kom ur Ulricehamn så brast de, de blev lite för mycket. "Detta gick åt helvete", "Faan, jag brände min chans" osv gick tankarna på vägen hem. Jag ville så mycket. 
Väl hemma la jag mig i sängen och moffade ostbågar och bara kände mig så nedstämd och misslyckad.
 
Måndagen (23,e) kom och de va ny vecka. Åkte som vanligt till jobbet och där blev jag utfrågad om söndagens möte under förmiddagsfikan. Jobbdagen rullade på och dags att åka hemåt. Köpte lite fika och åkte hem till Frida och Lovis för att dricka lite kaffe.
Kl.14.25 ringer min telefon.. Hej, detta är A..., jag undrar om du vill börja jobba hos oss?  
WOW.. Självklart vill jag det svarade jag. Detta kan ju vara de bästa samtalet på länge sa jag.
Så ett dygn efter punktering och möte hade de bestämt sig att de var mig de ville ha.. Så jag har sagt upp mig på mitt nuvarande jobb och kommer jobba fram till 22 april för att sedan börja mitt nya i Ulricehamn.
 
Tror inte jag fattat det riktigt faktiskt. Det känns liksom inget annorlunda.
Jag vet att innerst inne är jag så sjukt glad och stolt att jag lyckades denna gången, samtidigt som jag känner mig så tom, känslokall och lite nedstämd. Varför? Jag vet inte.. eller jo, de gör jag. Reaktioner blev inte riktigt som jag hade förhoppningar på.. Känner mig liksom lite ensam om glädjen.
 
Nu inväntar jag bara datum för lite intro tillfällen, kanske känns bättre då.
Det kanske blir lite mer verkligt då?
 
 

Innan allt är för sent

Med regnet faller tårarna och gömmer sig i asfalten
Vi två var alltid dårarna som krigade för kärleken.
Vi brann som bensin, jag var din, du var min.

Innan allt är för sent
Innan tåget har gått
Innan luften går ur

Jag har sett hur du ler
Jag har sett hur du stått
Lika nära som nu

Är färgerna starkare där?
Eller tänker du slåss för det du har här?

Innan allt är för sent
Innan tåget har gått
Innan luften går ur

Lögnerna och sanningen, går hand i hand med tystnaden.
Lugnet här i skymningen, går vägg i vägg med saknaden.
När vi brann som bensin. Jag var din, du var min. 
 

Anna

Remember tonight, for it is the beginning of always.

RSS 2.0