Jag är fri

För två veckor sedan (12 mars) så var jag iväg i Ulricehamn på Bogesunds hotell för en arbetsintervju för en tjänst som personlig assistent. Jag slutade tidigare från jobbet, solen sken och nervöst åkte jag iväg. Hotellet låg fint beläget med utsikt över sjön. Slog mig ner i foajén och inväntade min tur.
Efter en stund kom en tjej och presenterade sig och hon ledde in mig i ett konferensrum och där inne satt en man som då sökte en assistent till sin son. Vi tre började samtala, många frågor var det och jag svarade så gott som jag kunde. Mötet tog väl ungefär 30-40 minuter, vi skakade hand och de skulle höra av sig och sedan tackade jag för mig. Tankegången då gick; "Detta kändes bra, detta gick sjukt bra"
 
Dagen därpå for jag och Johanna iväg till Stockholm och jag försökte att inte tänka på de där så värst mycket mera, utan bara njuta utav vårat äventyr i huvudstaden.
Den 16 mars på eftermiddagen så ringer min chef och berättar att han varit i kontakt med "Åsalid Assistans" som då ville ställa frågor om mig och hur jag är på jobbet. Han lämnade goda referenser sa han vilket gjorde mig glad. Den 17:e på eftermiddagen så ringer pappan och säger att han gärna vill att jag kommer på ett besök i deras hem för att träffa familjen och ett litet samtal med hans sambo. Självklart svarade jag och vi bestämde att jag skulle komma ner på söndag förmiddag (22.e).
 
Söndagen kom och klockan ringde tidigt så jag hann att vakna till liv och förbereda mig. Jag duschade, käkade frukost och tog de allmänt lugnt. Kollade på klockan och de var dags att ta på sig för att åka.. Tittar ut och ser då att jag har ju för f...n punktering på bilen!!!
Detta händer inte!? Paniken fyllde min kropp. Min bror var inte hemma. Mamma och Pappa var inte heller hemma. Vad skulle jag göra!? Ringer min bror och i full panik och hyperventilation får jag ur mig att jag behöver komma in i garaget för att få tag på pumpen i hopp om att de är en pysläcka i mitt däck. Springer upp till min bror och fattar tag i nyckeln till garaget, får ut pumpen och pumpar upp däcket. Kollar panikartat om de läcker.. min bror säger i luren, ta med dig pumpen i bilen om de läcker, annars ring så får jag hämta dig.
Slänger in pumpen i kofferten, springer in och tvättar av mina skitiga händer och ut i bilen igen och med skräck sätter jag mig i bilen och önskar att de håller.. håll i alla fall fram till Ulricehamn. Jag stannar till två gånger på vägen ner för att kolla däcket, luften är kvar. Hela vägen fram känner jag att snart brister jag ut i gråt.. detta va något som inte fick hända denna dagen.
Jag kommer fram, parkerar bilen och drar en lättnad suck.. Tar mig samman och går in för att möta familjen.
 
Vi satt vid köksbordet och pratade i drygt 45 minuter innan de hade fått ut det de ville och det var dags för mig att åka tillbaka. Vi hade ett trevligt samtal som flöt på bra men jag hade dåliga vibbar, de kändes inte så bra som jag ville att de skulle göra. De skulle höra av sig under veckan sa de innan jag klev ut ur dörren. 
Jag satte mig i bilen och när jag kom ur Ulricehamn så brast de, de blev lite för mycket. "Detta gick åt helvete", "Faan, jag brände min chans" osv gick tankarna på vägen hem. Jag ville så mycket. 
Väl hemma la jag mig i sängen och moffade ostbågar och bara kände mig så nedstämd och misslyckad.
 
Måndagen (23,e) kom och de va ny vecka. Åkte som vanligt till jobbet och där blev jag utfrågad om söndagens möte under förmiddagsfikan. Jobbdagen rullade på och dags att åka hemåt. Köpte lite fika och åkte hem till Frida och Lovis för att dricka lite kaffe.
Kl.14.25 ringer min telefon.. Hej, detta är A..., jag undrar om du vill börja jobba hos oss?  
WOW.. Självklart vill jag det svarade jag. Detta kan ju vara de bästa samtalet på länge sa jag.
Så ett dygn efter punktering och möte hade de bestämt sig att de var mig de ville ha.. Så jag har sagt upp mig på mitt nuvarande jobb och kommer jobba fram till 22 april för att sedan börja mitt nya i Ulricehamn.
 
Tror inte jag fattat det riktigt faktiskt. Det känns liksom inget annorlunda.
Jag vet att innerst inne är jag så sjukt glad och stolt att jag lyckades denna gången, samtidigt som jag känner mig så tom, känslokall och lite nedstämd. Varför? Jag vet inte.. eller jo, de gör jag. Reaktioner blev inte riktigt som jag hade förhoppningar på.. Känner mig liksom lite ensam om glädjen.
 
Nu inväntar jag bara datum för lite intro tillfällen, kanske känns bättre då.
Det kanske blir lite mer verkligt då?
 
 

Innan allt är för sent

Med regnet faller tårarna och gömmer sig i asfalten
Vi två var alltid dårarna som krigade för kärleken.
Vi brann som bensin, jag var din, du var min.

Innan allt är för sent
Innan tåget har gått
Innan luften går ur

Jag har sett hur du ler
Jag har sett hur du stått
Lika nära som nu

Är färgerna starkare där?
Eller tänker du slåss för det du har här?

Innan allt är för sent
Innan tåget har gått
Innan luften går ur

Lögnerna och sanningen, går hand i hand med tystnaden.
Lugnet här i skymningen, går vägg i vägg med saknaden.
När vi brann som bensin. Jag var din, du var min. 
 

Möt mig i gamla stan

 
 
Helgen har spenderats i huvudstaden, el stockholmo.
Har det varit bra?.. OM det har, kunde fasen inte bli bättre.
 
Äventyret började på fredagen. Jag åkte och jobbade och sedan hem för att packa de sista och fixa i ordning här hemma och även plocka fram till min kattvakt. Vid 16 tiden plockade Johannas pappa Kurt upp mig och körde oss till stationen. Vi var i god tid så vi hann att köpa oss en korv och tjöta en stund innan tåget kom upp på perrongen.
 
Tågresan gick bra. Vi pratade lite, spelade lite Hay Day, Johanna pluggade lite grann och så åt vi lite till. Vi satt vid ett bord så det satt två främlingar framför oss, en liten tjej och hennes mamma. Jäklar vad den tösen tjöta, hela vägen till Stockholm.
Väl framme i stora staden så visste vi vart vi skulle då vi bokat in oss på hotellet vi låg på sist. När vi hade checkat in så slappade vi resten av kvällen på rummet. Johanna färgade mitt hår och så drack vi lite öl och bara hade det gött. Sen var de läggdags och jag skulle ställa klockan, vilket jag gjorde och sen sussade vi gott.
Den där klockan ja... ringde liksom aldrig. Man va halvvaken från och till och tänkte att "snart ringer nog klockan.." Det slutade med att Johannas telefon började låta. Någon ringde.. kl.11.12.. Vi missade frukosten.. Jag tittade på min telefon som jag helt hundra hade ställt.. ja, men på fel dag... Om inte de va nog, så var de ju så att under natten blev jag av med min kudde.. Johanna hade slarvat bort sin under natten och började leta i sängen och fick då tag i något som kändes som en kudde.. MIN kudde.. trött som jag var så orkade jag inte bry mig så jag sov utan kudde, men de blev en liten rolig historia.
 
Upp kom vi i alla fall och vi hade lite frukt på rummet som fick bli våran frukost för dagen. Sen gick vi ut och skulle uppsöka en billhandlare som Johanna sett på nätet. Så vi traskade iväg på Sveavägen i solskenet. Hos bilhandlaren fanns de allt några läckra bilar, framförallt en röd Buick-61. DEN va så jäkla fin, men vi får nog drömma lite till om de.
Vi strosade vidare och kollade runt och stannade sedan till på Jensen's resturangen och åt lite mat. Sååå jäkla gott var de och mätt till tusen blev man. Fantastiskt gott, den kedjan borde dom skaffa i närheten av Falköping. In och ut i affärer och köpcenter blev de men vi shoppade ingenting. Sedan tog vi oss lite kaffe på stan' innan det var dags att återvända till hotellet.
På hotellet blev de dusch och tillfixning för att sedan bege oss till tunnelbannan för att åka emot kvällens och helgens höjdpunkt, final i Melodifestivalen på Friends arena.
SHIT VILKEN UPPLEVELSE!
Över 30.000 pers satt där inne och stämningen va helt fantastisk och spänningen lika så. Vilken underhållning och så jäkla fränt att få se de liksom på riktigt. Allt bakom kameran som TV-tittarna inte får se. Under Jessica Anderssons ballad då släcktes arenan ner och hela publiken lös med sina lampor och mobiler stämningsfullt till låten och man satt helt mållös. Det var så vackert på något sätt.
Om nu någon missat det så vann Måns Zelmerlöv med sin låt Heroes, riktigt grym och bra. Den kommer nog gå långt i Eurovision.

Finalen var till ändra men vi lämnade inte arenan direkt. Vi satt kvar en stund och sedan traskade vi ner till "green room" där det hölls presskonferenser med alla artister så man kom ganska så nära och kunde ta kort. Johanna blev så exalterad att hon tappade sin mobiltelefon i huvudet på en dam som stod framför.. om vi skrattade! Så typiskt på något sätt. När presskonferensen var slut så gick vi emot tunnelbanan igen och fick invänta tåget som skulle ta oss till centrum igen. Vi kände att vi var lite hungriga så vi tänkte att McDonald's garanterat var öppet, klockan va ju inte ens 12. Så fel vi hade.. inget öppet så vi fick ta oss en varm macka från 7-eleven. Trötta men höga på livet kröp vi ner i sängen på hotellrummet, summerade kvällen och Johanna ställde sin klocka innan vi somnade in.
 
Johannas klocka.. den ringde när den skulle!
Så upp och käkade en god och rejäl frukost och sedan gick vi ner på rummet igen för att packa och byta om. Dags att checka ut. Äventyret var ju inte slut bara för de. Vi skulle ta "tuben" för att möta upp Johannas kompis Liza vid Slussen och spendera timmar ihop. Så vi låste in vår packning på stationen och mot Slussen for vi. Mötte upp Liza och hennes lilla bebis. Vi gick emot gamla stan och strosade där ett tag (Magnus Carlsson väntade inte alls på gamla stan som han sa.. haha), kollade in slottet och gick ännu mer. Det blev mer affärer, mer flummigheter och god mat och kaffe innan vi kramade Liza hej då och vi gick emot tågstationen.
 
På tåget hem hade vi en barnfamilj vid oss som roade lite. De blev väldigt tyst och lugnt efter Örebro då de klev av. Framför oss satt ett par ifrån Töreboda som vi satt och pratade med tills de var deras tur att kliva av.
Väl i Falköping så väntade Kurt på oss och han körde snällt hem mig.
 
Helgen har varit helt fantastisk och vi har gått väldigt mycket. Tror inte jag överdriver om jag säger att vi gick 3 mil sammanlagt. Så mycket skratt de har blivit och så många nya minnen att få bära med sig. Helt underbart. De gav så mycket energi, så välbehövligt att få komma bort på lite äventyr
 
 
 

Anna

Remember tonight, for it is the beginning of always.

RSS 2.0